Förkortningar som FDMA, TDMA och CDMA kan kännas ganska odrägliga, men man kommer inte ifrån dem, om man vill försöka förstå vad som hänt inom mobiltelefonutvecklingen.

Mobil radiokommunikation kännetecknas av att ett stort antal användare kan kommunicera samtidigt inom samma frekvensband. Tre grundmetoder finns för detta: FDMA (Frequency-Division Multiple Access), TDMA (Time-Division Multiple Access) och CDMA (Code-Division Multiple Access).

I en radioaccessteknologi baserad på FDMA så är det totalt tillgängliga spektrumet uppdelat i ett antal relativt smalbandiga frekvensband (kanaler) och varje radiolänk tilldelas ett sådant frekvensband för sin kommunikation. FDMA var det enda möjliga multiple access-schemat för första generations analoga mobilsystem (till exempel NMT, AMPS, TACS).

Med en radioaccessteknologi baserad på TDMA kan flera användare kommunicera samtidigt i samma, mer bredbandiga, frekvensband genom att skicka signaler i olika så kallade tidsluckor. TDMA används till exempel i GSM, varvid upp till åtta användare delar på ett 200 kHz brett frekvensband.

Med CDMA sänder flera användare samtidigt inom samma breda frekvensband. För att separera användarna får signalerna separata ’koder’. CDMA används till exempel i den standard som benämns IS-95, konkurrent till GSM, och i tredje generationens mobilkommunikation (främst WCDMA men också CDMA2000).