FRAMTIDEN äR NU

1994 blev året då man i telebranschen fick uppleva konkurrensen. Nu var det inte bara tillåtet att konkurrera, utan man förutsattes göra det. Bästa bolag skulle vinna. Lyckades man inte göra kunden lika nöjd som konkurrenten, fick man acceptera spelets regel att man slogs ut. Förr eller senare

För de trögfotade gamla statliga monopolen var detta kanske inte en önskad färdriktning, men de hade å andra sidan en enorm fördel i att äga färdiga nät, samlad kompetens och långa kund­relationer. De nya i branschen hade för­delen av att inte sitta fast i gammalt tänkande, kunna agera snabbt och investera i den nyaste tekniken från början.

Som nämnts bolagiserades det statliga affärsverket PTV med ingången till 1994. Televerksamheten hänfördes till ett aktiebolag benämnt Telecom Finland (förkortat Tele).

I de övriga nordiska länderna skedde 1993-1994 motsvarande metamorfos. I Sverige blev Televerket till Telia, i Norge blev Televerket till Telenor, i Danmark bildades ett nationellt bolag Tele Danmark, alla fortfarande helstatligt ägda. Inom kort grupperade sig sedan Danmark, Norge och Finland mot Sverige. Till exempel etablerade sig Tele Danmark, Telenor och British Telecom gemensamt i Sverige under namnet Tele Nordia, med Telecom Finland som samarbetspart. 1995 började Telecom Finland konkurrera som

Diskett från 1994.

operatör för datakommunikation i Sverige.

JNT konkurrerade som framgått genom Botnia Link, Fjärrnian, Finnet International och Radiolinja. När man nu beställde konkurrens­rapporter lät varningssignalerna inte vänta på sig. Tele bedrev en aggressiv politik, som man måste bemöta. Inom Fjärrnian tog man snabbt fram en ”rabattablå”: ju mer kunden ringde, desto större blev rabatten.

En betydande nyhet under året var den så kallade Botniakabeln, som VLT och Telia lät dra från Umeå till Vasa. På så sätt öppnades en ’motorväg’ som i ett slag möjliggjorde en tidigare oskådad trafikmängd mellan länderna. En effekt

När du vill skicka ett meddelande, har vi de bästa redskapen.

under året för JNT:s del var ett kontrakt med Telia om samtrafik till de svenska riktnummer­områdena 02,06 och 09.

Investeringar, investeringar

Ägandet i Fjärrnian, Finnet International och Radiolinja var ju förutsättningen för att JNT skulle kunna delta i konkurrensen nationellt. Men ägarfrågorna skulle komma att skapa många diskussioner i JNT:s styrelse. En vanlig fråga handlade om emissioner för att höja de nämnda bolagens aktiekapital.

Först i tur under 1994 stod Radiolinja. Bolagets kapital behövde höjas med betydande 105 miljoner mk. För JNT betydde det en satsning på 850000 mk. Styrelsens reaktion var att en noggrann genomgång av Radiolinjas verksamhet skulle göras och att man skulle undersöka hur andra ägare förhöll sig.

Otvetydigt var GSM-trafiken dock lovande. I april beslöt styrelsen att GSM-nätet i JNT:s område skulle byggas ut i snabbare takt än först planerat. Nya basstationer skulle installeras i Eugmo, Hult, Jeppo och Kållby. Kostnaden inklusive kringutrustning skulle gå på 1,4 miljoner mark.

Johan Högnabba reserverade sig i protokollet, en ovanlig åtgärd i JNT-styrelsen. Han efterlyste en helhetsplan innan man gjorde denna typ av investeringar, och denna investeringsplan borde utgå från en strategiplan. Saken togs ad notam. Ett par veckor senare satte man sig från JNT:s sida tillsammans med VLT för en analys av teleutvecklingen med konsulter från Omnitele.

I september stod styrelsen inför en emission också för Finnet Internationals del. JNT för­utsattes teckna nya aktier för 130000 mk, ett beslut som uppenbarligen fattades utan smärtsam debatt.

Det man nu såg var att en segermarsch för GSM var på gång. Finland hade blivit världs­ledande i fråga om mobiltäthet. 10 procent av befolkningen hade mobiltelefon, prognosen var 20 procent inom tre år. 95 procent av finländarna bodde numera inom täcknings­området för GSM. 100000 nya mobilabonnemang hade sålts 1993, visserligen fler NMT- än GSM-abonnemang. Men GSM tog en allt större del av marknaden. Under 1994 förväntades 150000 abonnemang tecknas, och nu skulle över hälften vara GSM-abonnemang.

Allt detta var häpnadsväckande. Inte minst mot bakgrund av den kriskänsla som mentalt ännu präglade landet. Det man såg i fråga om mobiltelefonin var att mycket handlade om marknadsföring. Kunderna valde inte telefon primärt baserat på teknik, utan utgående från service och pris. För Radiolinja präntade man in tre huvudbudskap: tarkoitettu kaikille, Suomen laajin GSM-verkko, Europuhelin. Radiolinjas mobiltelefoner var avsedda för alla, de kunde användas i Finlands bäst utbyggda GSM-nät, det handlade om Europatelefoner.

På detta sistnämnda fanns ett särskilt fokus

tänkande, som Johan Högnabba hade efterlyst, föranledde i september styrelsen att utse ett ”finansutskott” bestående av VD och ledamöterna Boström, Högnabba och Frostdahl. Strategi­diskussioner fördes sedan under hösten i flera konstellationer. Ett mål som sattes upp var 30 procents omsättningsökning 1995-1997. Man skulle satsa på serviceinriktade tjänster och analysera personalresurserna och behovet av utbildning.

I november deltog Peter Boström och Johan Lindholm liksom kollegerna i länets övriga telebolag i ett strategimöte där Kurt Nordman stod för den inledande analysen. Budskapet var att allt skulle gå bra, bara man förmådde arbeta professionellt.

Årets tristaste diskussion kom att gälla upphovsrättsfrågor relaterade till mottagningen av Sveriges TV4 på Paradisbacken i Nedervetil. Det trista kom sig av regelverkets snårighet och varierande uppfattningar hos olika parter om vad som var den bästa lösningen. Resultatet efter den tredje styrelsebehandlingen blev att JNT i samråd med Samantenn tillställde Trafikmin­isteriet en skrivelse med rekommend­ationen att upphovs­ersättningarna skulle ingå i under­hålls­avgiften för kabel-TV-anslut­ningarna.

Bostadsmässans betydelse

Styrelsen hade varit mån om att JNT skulle profilera sig vid bostadsmässan i Jakobstad sommaren 1994, då 150000 besökare väntades till staden. Resultatet skulle komma att överträffa alla förväntningar.

Saken tog sin början genom att JNT till­sammans med HTF åtog sig att svara för kommunikationssystemen under mässan.

Trygve Still: ”Jag ville hitta en nisch för JNT på bostadsmässan. För att få lite kött på benen, kontaktade jag utvecklingschefen Heikki Sund­qvist på HTF. Efter ett möte med honom och hans kolleger hade vi svaret: temat skulle vara ”bo hemma”. Med andra ord skulle vi visa hur man med olika tekniklösningar kunde hjälpa äldre människor att bo hemma så länge som möjligt.”

Under planeringen inför mässan ledde detta till att JNT blev inkopplat också i ett nationellt projekt med samma målsättning. För att genom­föra detta behövdes ett call center, ett koncept som hade sitt ursprung i USA och därifrån hade spritt sig närmast till Skottland och Irland.

”Vi hade ju på JNT sedan tidigare verksamhet på call center-basis i liten skala, nämligen taxi­beställningar och nummerupplysning. Så vi åtog oss att nu ta hand om call center- funktionen för det nationella projektet. Vi visste hur man gjorde, och i Jakobstad fanns många två- eller flerspråkiga människor”, säger Trygve Still.

Sju av de allra största telekom- och databolagen började 1994 planera USB-standarden vilket kom att underlätta anslutningen av diverse tillbehör. I dag används USB i näst intill alla datorer och mobil­telefoner.

I samband med detta blev det tal också om behovet av text­telefon­tjänster. Det vill säga den service där samtal förmedlas mellan döva och hörande. HTF drev en sådan tjänst i sam­arbete med ett företag vid namn Tele­pojat i Tammer­fors. Men faktum var, fick JNT-folket veta, att kunderna inte var nöjda med nivån på servicen. Skulle JNT inte kunna göra detta bättre?

Bostadsmässan blev den framgång som man hade hoppats på i Jakob­stad. För JNT gav den en nyttig övning i att möta människor och fånga upp deras behov. Efter mässan konkret­iserades diskussionen sedan både i fråga om call cen­ter-idén och texttelefontjänsterna. Vid styrelsens möte i december bekantade man sig med ett ramavtal mellan JNT och Telepojat angående text­telefon­förmedlingen. JNT skulle enligt

Kabelfabriken i Helsingfors fotograferad 2007. Här fanns 1994 Internetaktivitet som fick betydelse också för JNT.

för­slaget stå för 6o procent av för­medlingen från och med årsskiftet. Fyra telefon­ister skulle i så fall inled­ningsvis behöva nyanställas.

Var finns det där Internet?

Men även ett annat begrepp började diskuteras inom JNT detta år: Internet. Några av de tekniskt intresserade hade snappat upp ordet på olika kurser. Men under året aktualiserades Internet också i kontakten med folk utifrån.

Huvudfiguren i den historia som börjar här heter Glenn Häger. Och alltsammans börjar med hans stora passion musiken. ”Det var musiken som gjorde att jag upptäckte Internet”.

Glenn Häger studerade vid Åbo Akademi och köpte där 1992 sin första dator på Gaudeamus Data. Han hade hört att det på datorer av märket Macintosh skulle gå att spela in musik och gick ut från butiken med en Macintosh LC med 13 tums skärm. Tyvärr var det där med musikinspelning inte så enkelt.

”Nåja. Studierna började och jag lärde mig mer om datorer. Någon tipsade om att det fanns något som hette Internet där man kunde hitta program till datorer och att akademin hade något som hette Datacentralen. Jag frågade min kamrat från skolan, Kenneth Nylund, om det där Internet fanns vid akademin. Jo, sade han. Det finns datorer vid Data City där man som studerande kunde sitta och jobba, även vid Macintoshdatorer.”

Internet visade sig dock inte vara så enkelt att komma åt. Det var teckenbaserat och man skulle ha konto eller log-in för att få tillträde till de nödvändiga servrarna. Genom att gå en datakurs fick Glenn Häger dock ett konto på en VAX-maskin, RA, och senare till UNIX-baserade servrar, bland annat ATON. Då fick han också sin första epostadress. Nästa steg var studier i biblioteksvetenskap och informatik, vilket gav kontakt med hypertext, som användes av World Wide Web.

Så här berättar Glenn Häger om händelserna sommaren och hösten 1994:

Internet blir en JNT-affär

”I augusti 1994 hjälpte jag som sommarjobb Nykarleby stadsbibliotek att ta i bruk ett data­system för bibliotek, Gemini. De fortsatta kontakterna med Nykarleby stad ledde småningom till att jag fick frågan av stads­direktören Stig Östdahl om jag kunde berätta lite om Internet.

Vi började diskutera. Stig hade hört om ett nytt andelslag Katto-Meny vid Nokias gamla kabel­fabrik i Helsingfors, kallad Kabelfabriken, som i februari 1994 hade grundat en Internet­station. En av eldsjälarna, Mikael Böök, hade koppling till Nykarleby. Jag kontaktade honom och fick veta att Katto-Meny kunde erbjuda en uppringd förbindelse till Nykarleby stad, vilket vi även ordnade. Sedan ville Stig att Nykarleby stad även skulle få en fast Internet­förbindelse.

Vid den här tiden hade ett par företag börjat erbjuda uppringda förbindelser, EUnet Finland och Clinet. EUnet:s grundare och ägare hette Johan Helsingius. De hade inget fast nät i Finland, men nog en fast förbindelse till utlandet. De sålde sin utlandstrafik via så kallad LanLink, som var en fast datatjänst via Datatie. EUnet hade till att börja med en 128 kbps utlandsförbindelse till Amsterdam.

Eftersom jag studerade i Åbo hälsade jag på hos Åbo Telefon, som var delägare i Datatie, och när jag var i Jakobstad hälsade jag på hos JNT. Där träffade jag Tom Gädda första gången. Han jobbade vid en textbaserad terminal och väntade just då, hösten 1994, på att få sin första PC. Jag fick information om LanLink och Digilink, som var fasta dataförbindelser till Helsingfors, och fick prisuppgifter om Internet och fasta förbindelser. Utgående från det gjorde jag en kalkyl för Stig Östdahl.

Kostnaderna gick på flera tusen mark i månaden, och Stig undrade om Nykarleby stad kanske kunde samarbeta med övriga kommuner. Han ordnade ett möte i stadshuset i Jakobstad med representanter för staden, Larsmo och Pedersöre. Jag presenterade en lösning där alla kommunerna kunde dela på en Internetförbindelse. Dock tyckte man att det var för dyrt, plus att man inte visste vad man skulle ha Internet till. Saken rann ut i sanden. Stig var besviken över hur det gick.

Jag träffade Tom Gädda flera gånger och fick veta att telefonbolaget hade börjat intressera sig för Internet. Man var nu också i färd med att anställa en IT-chef vid namn Timo Prittinen. Vi förde många intressanta diskussioner, Tom, Timo och jag.

Till sist var vi överens om att jag tillsammans med telefonbolaget skulle börja erbjuda Internet­tjänster åt intresserade kunder. Jag skulle stå för Internetbiten och en server för epost och webbsidor. Telefonbolaget skulle stå för dataförbindelser och teknik. Bland annat en modem-pool med de telefonnummer och routers som behövdes för

Marias galleri: Christer Ström

”Har full koll på hur anslutningarna är kopplade och ska kopplas. För att lyckas krävs noggrannhet och stort tålamod. Det har Christer.”

Marias galleri: Håkan Löfqvist

”Hocki är engagerad i mycket och pep­par alltid kollegorna att ge det lilla ext­ra. Ser möjligheter och ger aldrig upp.”